Kärlek vid första ögonkastet

Fyraåringens längtan efter en storasyster verkar bara växa sig allt starkare. Sedan någon vecka tillbaka har han gång på gång pratat om hur lycklig en av dagiskompisarna är, som ibland hämtas av sitt storasyskon.

”Varje gång Isabellas storasyster kommer blir jag alldeles kär i ögonen. I mina ögon. För då vill jag också ha en storasyster”, säger Ville.

Egentligen är det nog avundsjuka han menar. Men på sätt och vis är han ju inte hel fel ute, eftersom det ändå har med en sorts kärlek att göra. Kärlek till saker andra men man själv inte har eller inte kan få.

Men så uppenbarar sig en sorts tröst på förskolan när sjukdom ställer till det för den vanliga personalen. Pappa ser vid hämtning redan utanför grindarna en lärare han aldrig sett tidigare. Ville är dock snabb på att introducera henne.

”Hon ska följa med mig hem i dag”, säger Ville med fullständigt allvarlig ton.

”Jaha. Jag trodde hon jobbade här”, säger pappa i mer lättsam ton.

”Men jag vill att hon ska följa med”, säger Ville med trotsigt gnällig ton.

”Vi kanske kan få adoptera dig. Han har pratat länge om en storasyster”, säger pappa till den nya fröken i förhoppning om att kunna skoja bort den alltmer obekväma situationen.

En av de ordinarie lärarna förklarar att Ville gjort vikarien Josefin till sin nya favoritfröken. Hela dagen har han frågat efter henne när hon inte setts till. Efter mellanmålet ska han ha stått och väntat utanför dörren för att försäkra sig om att han och Josefin skulle få ”sitta ned på bänken och prata lite”.

Efter många om och men kommer hur som helst pappa loss med Ville från förskolan. Men han har förstås knappast glömt henne när han kommit hem.

”Hon den nya fröken på dagis är min älskling. När jag blir stor ska hon få åka med i min blå Porsche. Jag älskar henne”, säger Ville.

Annonser
Det här inlägget postades i Lite pinigt för mor och far. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Kärlek vid första ögonkastet

  1. Stina skriver:

    Så sött! När jag var sisådär fem år ”adopterade” jag en manlig praoelev. Så fort jag kom på morgonen skulle vi sitta i soffan och läsa bok efter bok efter bok. Han var lite smårund och jag tyckte att hans armar var hur mysiga som helst att gosa med. Ibland funderar jag på om han komer ihåg mig..? Kan tänka mig att Josefin kommer att minnas Ville åtminstone ett bra tag! 🙂

  2. Villes pappa skriver:

    Stina: Även jag upptäckte den naiva kärleken när jag var fyra eller fem, så vi kan nog konstatera att det hör till åldern. Och Ville får gärna prata och gosa med runda eller, som den här, smala vikarier och deras armar. Bara han låter bli att blanda in mig i leken. För nog lät även dina föräldrar bli att ta med praoeleven hem? 🙂

  3. Stina skriver:

    Jag tror det, såg aldrig till honom hemma. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s