Vrål, svett och tårar

Att Ville skulle komma över separationsångesten på bara en halv vecka visar sig så klart vara rent önsketänkande från föräldrarnas sida. Sakta men säkert har det gått åt rätt håll där Ville blir allt mindre ledsen vid lämningarna. Men den där glada vinken har han ännu inte visat sedan efter semestern, trots att han själv egentligen verkar gilla förskolan.

”Dagis är mitt jobb där jag får leka hela dagen”, konstaterar Ville.

Snacka om drömjobb tänker pappa, som försöker spinna vidare på samma tråd med förhoppning om att helt slippa tårar vid lämningen.

”Det är ju som ett lekland med en massa leksaker som vi inte har hemma”, säger pappa.

”Ja, fast jag vill gråta för jag tycker om dig så mycket”, säger Ville.

Och Ville håller sitt ord mer än väl när pappa ska gå. I frökens famn förvandlas han till en bananpojke som inte kan bestämma vilket håll han ska vara böjd åt. Men frökens armar är vana vid hala gaphalsar och på en större trehjuling hittar Ville snart arbetslusten igen.

Annonser
Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s