”Om min morfar och farfar skulle ha brottats tror jag att morfar hade vunnit, för min morfar är superstark!”, säger Ville.
Föräldrarna låter bli att gissa om vem som skulle ha tagit hem segern. Möjligvis att farfars benstomme inte längre är vad en gång varit men på samma gång har morfar med åldern fått problem med lederna. Men både mamma och pappa skulle med nöje vilja se matchen i verkligheten. Gärna med brottarlinnen, röd plastmatta och hela konkadongen…
Nattimmen förvandlar liten som stor till oroliga tänkare. Många gånger handlar nog Villes nattsudd om att vinna tid i kampen att få stanna uppe längre. Men ibland är det tankarna som håller honom vaken även om han nog helst skulle vilja somna för att slippa dem.
”Mamma, när man blir död, måste man ha en sådan där tung sten på sig då?”, frågar Ville.
Tidigare under dagen har familjen gått igenom en kyrkogård och där på kudden verkar bilderna av gravstenar hinna i kapp fyraåringen.
”Nej, det måste man inte”, svarar mamma för att lugna sonen som verkar riktigt oroad.
Men han börjar trots svaret småsnyfta i mörkret.
”Jag vill inte ha någon tung sten. Kan man inte få en i trä i stället?”, säger Ville.
Kallt väder tär på huden särskilt på den som leker utomhus på dagis varje dag. På Villes kinder har torra partier uppstått som river lite mot fingertopparna när man klappar honom. Eller när han klappar sig själv.
”Äntligen har det hänt! Jag har fått skägg!”, säger Ville med överlycklig ton.
Lillkusinen är för liten för att förstå, men mamma och moster Anna har svårt att hålla sig för skratt. Kanske inte mest för att det inbillade skägget just bara just är en inbillning, utan för att Ville uppenbarligen är så glad för det som många män bara tycker är ett dagligt besvär. Men på samma gång kan de barar inte med att förstöra fyraåringens lycka.
”Nu får jag äntligen börja raka mig”, säger Ville.
”Pappa, vet du vad jag älskar mest i hela världen? Dinosaurier!”, säger Ville.
”Dinosaurier? Mest i hela världen?”, svarar pappa.
Villes funderar en kort stund. Han tittar på pappa men låter blicken gå upp i taket och sedan ner för att möta pappas ögon igen.
”Nej, mamma och pappa… och dinosaurier”, säger Ville.
På fredagskvällen håller grannens yngre son fest i sin mammas lägenhet. Alla var där brukar det ju heta och av rösterna genom väggen att döma verkar det stämma in på den här ungdomsfesten också. Eller om det rent av är traktens alla huliganer som bjudits in. I alla fall bankar de i takt i bordet och sjunger hejaramsor så att hela hyreshuset får vara med. Musik ur stereon hjälper också till med ljudnivån.
I oväsendet har Ville svårt att sova. Två avbrända fyrverkeripjäser gör det inte lättare för honom.
”Om de där pojkarna och flickorna har fest och skriker en gång till kommer de inte få julklappar av tomten någon mer gång!”, konstaterar han bestämt.
Pappa är sugen på att öppna balkongdörren för att förmedla fyraåringens budskap, men låter efter kort övervägande bli. Kanske att ungdomarna kom på det själva till slut. I alla fall är det tyst någon gång in på lördagsnatten…
Där i gångtunneln till och från bibilioteket har någon varit framme med sprayburkar och målat väggarna i mönster färgglada mönster. Pappa har sett tunnlar som prytts med snyggare grafiti. Stora bokstäver som bildar någons namn, eller tag som man visst kallar det, är ju varken särskilt kreativt eller häftigt. Men, visst, den där mer avancerade bilden med skuggor som ger sken av flera dimensioner har ändå ett mer imponerande hantverk bakom sig.
Fast det erkänner så klart inte pappa för Ville som får ett rakt nej på frågan om man får måla på väggar så där.
”Varför får man inte det? Det ser ju fint ut när man går förbi”, argumenterar Ville.
Pappa är ensamföretagare inom mediebranschen och försöker på frilansmanér att göra sig en inkomst på att skriva texter och ta bilder till olika tidningar. Det betyder en hel del tid framför datorn i jakt på nya historier och intervjuobjekt, men också en del biblioteksbesök där man kan sortera terrängen bland både gamla och nya magasin.
Yrket journalist är inte helt enkelt för Ville att förstå och flera gångar har han frågat vad pappa egentligen jobbar med. Polis eller bilmekaniker hade inte bara varit Villes högsta önskan utan också betydligt mer konkret och därmed lättare för pappa att förklara. Att pappa skriver och fotograferar för tidningar går liksom inte in i Villes lilla huvud. I stället heter det att ”pappa läser tidningen på jobbet”, vilket i och för sig är delvis korrekt men inte en helt rättvis bild ur ett ansträngningsperspektiv.
När Ville ska sova en kväll vill han prompt att pappa lägga sig bredvid, men jobb gör att pappa måste välja datorn i stället. Men Ville vill bara inte godta att mamma ska ta nattningen den här gången.
”Kan inte mamma jobba åt dig då? Hon kan ju läsa!”, säger Ville med sin allra bästa snilleblixtmin.
När julen är över splittras släkten igen och familjerna far hem till sig i olika delar av Sverige. Ville har fått ett tämligen långt jullov där han kunnat busa med lillkusinen varje dag under en hel veckas tid. Morföräldrarna får han träffa ännu längre eftersom de följer med honom hem för nyårsfirande.
Men allt har sitt slut och snart är det dags för mormor och morfar att åka hem igen.
”Nu blir det väl ensamt när vi måste skiljas igen?”, frågar mormor med ledsam ton.
”Nej, Filip finns ju här!”, säger Ville och påminner mormor om att bästa kompisen bor i trappuppgången bredvid.
Granen står så grann i stugan och där under hopar sig paketen som sedvanligt ska delas ut närmare julafton. Julklapparna är långt ifrån alla som köpts av familjen. Hos mormor och morfar, som ju bekant bor långt bort från denna gran, ska en separat klapputdelning ske, varför paket till den halvan av släkten tills vidare förvaras i garderoben.
Självklart finns det en gran hos morföräldrarna också, men den vet Ville inget om än så länge. Men han har säkert förväntningar om att mormor och morfar har köpt paket till honom. Liksom moster Anna, morbror Mark och lillkusinen. Annars vore det väl minsann något som är riktigt fel.
Men tills vidare nöjer sig Ville med att noggrannt studera etiketterna på paketen under sin egen gran.
”Varför står det Ville på alla julklapparna?”, utbrister han plötsligt.
Musse Piggs klubbhus heter konceptet som tar Disney till en pedagogisk nivå. Med filmerna lär sig barnen bland annat att tänka logiskt och att använda uteslutningsmetoden. För Villes del var filmerna också hans första riktiga möte med Musse, Kalle, Långben och alla de andra klassiska figurerna. Ett intresse som sedan dess har hållit i sig.
Men i de nyare Disney-animationerna saknas ett och annat bekant ansikte för föräldrarna. På dvd-skivan syns, till skillnad från i pappas gamla barnböcker, till exempel inte Kalles brorsöner till. Ni vet de där som nästan heter likadant och därför är lite svåra att uttala första gången man försöker och bara är fyra år.
”Knatte, Stjärte och Latte?”, säger Ville efter mamma med svävande ton.
villesvvo.wordpress.com 